Fotoord.se är en ordbok över termer inom fotografi (analog och digital), digital bild, färg mm. Här kan du slå upp svåra ord i din manual till digitalkamera, kompaktkamera och videokamera. Av förklarliga skäl har vi fokus på digitalfoto, men det mesta är ju sig likt från tiden med film. Det finns även ord kring Photoshop, bildbehandling, tryck och desktop publishing. Som registrerad medlem kan du fråga efter ord som saknas samt vara med och bidra med fler ord. Du får gärna komma med synpunkter, påpeka fel eller kommentera ord.

Saknar du ett ord? Skicka en förfrågan till webmaster @ fotoord.se .

Kolla även in DigitalFotografens fotokurser på DVD - Fotoautomat.se

Från FotoOrd

Detta var länge den vanligaste typen sensor i digitalkameror. En CCD består av en massa ljuskänsliga celler (fotodetektor - en per pixel) som omvandlar ljus till elektrisk laddning (elektroner).

Största skillnaden mot en CMOS sensor är hur de elektriska laddningarna transporteras vidare till kamerans A/D-omvandlare. CCD-er kallas populärt för bucket brigade device då laddningarna töms från cell till cell likt en brandkedja. Bilden läses ut genom skifta den pixel för pixel – kolumn för kolumn (eller rad för rad). Det här är en effektiv transportmetod med som ger ett bra signal-brus förhållande. En nackdel är att om en enda cell är skadad så kan hela kolumnen vara död.

Det finns två huvudtyper av CCD. Full-frame samt interline. Full-frame har här inget att göra med sensorns storlek (så som det ofta används för att ange att den utnyttjar kamerans fulla bildyta). I en full-frame sensor exponeras hela bilden samtidigt (som med film). En full-frame sensor kräver därför mekanisk slutare eller blixtljus. Den här typen av sensor har ofta lågt brus, hög ljuskänslighet och stor laddningskapacitet.

Interline innebär att sensorn läses ut linje för linje under exponering. Denna typ kräver ingen mekanisk slutare utan exponeringstiden styrs elektroniskt. Det finns två sätt att läsa ut en interlinesensor. Progressiv innebär att man läser ut linje för linje från ena kanten till den andra. Interlaced innebär att sensorn läses ut i två pass. Först alla udda linjer, sedan alla jämna. Den här typen används främst för videokameror.

Fler och fler kameror använder dock idag sensorer av CMOS typ. Men dessa två typer har egentligen fler likheter än olikheter. Största skillnaden är hur de läses ut efter exponering. En CMOS krets kan även ha inbyggd A/D-omvandlare och styrelektronik. Detta går inte med CCD-teknik vilket kräver att dessa funktioner sitter på separata chip. En annan ekonomisk fördel med CMOS är att de kan tillverkas i samma maskiner som vanliga datorkretsar. CCD kräver speciella processer som bara finns i några få fabriker. Idag är det liten skillnad i bildkvalité mellan de båda teknikerna utom – men de flesta high-end kameror använder CCD. Tidiga CMOS-sensorer hade väldigt hög brusnivå. Generellt drar CCD mer ström än CMOS. Detta gör att kameror med CMOS har lägra strömförbrukning och kan få bättre batteritid.

Den ursprungliga användningen för CCD var som analogt skiftregister. Dessa användes som inom audio som reverb, eko och chorus. CCD-tekniken uppfanns 1969 av Willard Boyle and George Smith på Bell labs.